Anderssons SportBlogg

Jag har alltid trott att det ska vara enklare att uttala mitt namn på engelska men icke. Det lyckas allt som oftast uttala Lewton rätt bra men Johan har det haft sjuka problem med. Det har varit Jonna, Jenna, Jeohaan, Jaaahán och många andra fina varianter av Johan. En annan grej som har varit rätt kul under i alla fall hemmamatcherna när vi ansvarar för musiken är att Patrik, vår svenska målvakt, brukar slänga på sin skiva som bland annat innehåller låten: Alla som inte dansar är våldtäktsmän med Maskinen. Att det är roligt att se amerikanarna dansa och försöka nynna till den låten är mer än underhållande kan jag säga, riktigt kul har det varit. Vi startade dessutom ett lag i en inomhusliga som vi lirar i nu fram till jul och vårt lagnamn blev självklart: Valdtaktsman:)!

Man vet ju att det här med konstgräsplaner har varit ett hett ämne för diskussion där hemma och att det har behandlats flitigt. Här borta är det konstgräsplaner nästan överallt. Planen på vår skola står färdig kring årsskiftet men annars finns det mängder med konstgräsplaner och nästan alla skolor har en, vilket jag tycker är bra. Du vet vilken studs du kan förvänta dig och bollarna stannar på marken.

Det är thanksgiving nästa vecka så då sticker jag, Danne och Joe (vår rumskompis från London) ner till Rogers (en amerikan i laget) familj i Connecticut för att käka lite kalkon hemma hos dem. Efter det är det bara 3 veckor kvar i skolan sen får jag äntligen komma hem och käka morsans raggmunkar. Det ska bli riktigt gott!

That’s it!

Ha det fint på ön / Johan Lewton

Har fått frågan vad laget här borta håller för klass egentligen och jag skulle nog säga att vi kanske håller elit 4-klass offensivt och division 3-klass defensivt. Framåt har vi nästan uteslutande lirat med Justin Little, en kort, bitig och snabb kille som kom från någon annan skola inför den här säsongen och Taras Panchishak, en lång och gänglig typ som kom från Ukraina för 5-6 år sedan. De kunde helt enkelt inte näta, de hade frilägen och oattackerade nicklägen men de förvånade oss varenda gång med att missa klara chanser. Coachen gjorde heller ingenting åt det, mycket märkligt.

Vad de gäller defensiven så hade vi oftast bra kontroll i mitten men ytterbackarna fixade inte riktigt det här med offside. De var riktigt bra man mot man och det var väl kanske därför det var så svårt att ställa offside eftersom de följde sin gubbe slaviskt. Fast lite var coachens fel för han sa att om vi hade markering inom 30-35 yards på vår planhalva så skulle vi spela man-man. Vilket känns lite östtyskt och omodernt och inte alls något jag är van vid. Tar en gubbe en löpning längs med backlinjen så lämnar du bara över markeingen kan tyckas men coach Chris Gilmore ville annat. Vi försökte göra det bästa av det och trots att vi mötte stora amerikaner, smarta skottar, rappa asiater och svårförståeliga afrikaner tycker jag vi skötte oss mycket bra många gånger.
Eftersom det är en stängd liga och alla idrottslagen på skolan möter samma lag från alla andra skolor oberoende på om det är damernas volleyball eller vårt lag i fotbollen så kan du inte åka ur. Sett över de matcher som ingick i serien utan träningsmatcher inräknade, vann vi två, spelade en lika och förlorade resten av matcherna. Inget imponerande resultat direkt men vi hade helt enkelt ingen som kunde göra mål. Tror vi slutade tredje sist eller näst sist i ligan. Är det dessutom lika efter full tid blir det övertid. 2 gånger 10 minuter och lyckas ett lag näta tar de med sig alla 3 poängen hem och det andra laget blir utan.

En annan sak som är annorlunda jämfört med hemma är att det är fria byten matchen igen. Vilket gör att du exempelvis kan låta dina forwards löpa skiten ur sig de första 20 minuterna och sen slänga in ett par nya. Detta gör att du hela tiden sätts under press på grund av tempot och du får mindre tid med bollen som i sin tur gör att du måste ta beslut om vad du ska göra med bollen mycket snabbare.

Själva klassen på ligan är otroligt svår att avgöra men om jag tänker tillbaka på matchen mot Franklin Pierce till exempel som vi mötte uppe i skogarna som vi förlorade med 5-0 mot så skulle de med enkelhet göra en bra säsong i division 2. Deras coach var britt och hade värvat många lirare från Storbritannien som var riktigt vassa. Sen hade de även en skön mix av afrikaner, grabbar från Centralamerika och en ruggigt passningsskicklig kille från Japan på innermittfältet. Vi låg under med 1-0 i halvtid men sen rann det iväg lite onödigt till 5-0 under de sista 20 minuterna.
Jag lyckade även göra ett mål under säsongen och det var i vinstmatchen mot New Haven som vi vann med 2-1 över. Deras målvakten var långt utanför sitt straffområde och nickade och bollen landade vid mina fötter så jag drog på från mittcirkeln ungefär och fick senare se den studsa upp i nättaket lite fint. Jag valde att fira målet med en hemmagjord variant av en brolinare istället för att lägga mig ner och bähha, tyckte det var mest lämpligt och jag vet inte om grabbarna hade sett på mig med samma ögon som innan om jag hade härrmat ett får men jag var bra sugen kan jag säga :)

I början var det rätt så kul då det var mycket nya övningar men sen blev nog coachen lat för vi kunde nästan gissa oss till vilka övningar han skulle styra upp med och vilka inläggsövningar det var som gällde. Han körde även med en del bestraffningar, sköt du inlägget bakom buren när du var oattackerad då var det bara ner och lägga sig och göra 25 sit-ups direkt. Sköt du nästa inlägg lika illa skulle det göras 50 sit-ups och så fortsatte det om du inte höjde koncentrationen men det gjorde du ganska kvickt.

Vet inte om det bara är i Sverige eller i alla fall där jag har lirat innan är många rädda för att säga till om någon gör ett misstag på planen för alla tänker att: det vet han redan men här är det helt annorlunda. Lagkamraterna och inte minst coachen skäller som om han satt fast. Men du får samtidigt beröm om du har gjort något bra och alla är polare när träningen eller matchen är slut.
Men det var lite ovant i början att höra någon som är ett par år yngre än dig själv skälla på dig när han själv knappt kunde sätta en 10-meterspass på foten. Juniorerna ska ju hålla tyst när de kommer upp i a-truppen, så har det ju alltid varit:)

Jag lirade mittback de första matcherna, oftast med en snubbe som heter Patrick McCormack och jag agerade lite mer som en libero och sen så tog han oftast första duellen på inläggen. Det funkade rätt bra men han var oftast rätt naiv och vill nicka, rensa och ansvara för varje boll när det fanns minst lika bra spelare närmare bollen som kunde göra det lika bra. Sen kom Daniel, en kille från Laholm som jag bor med för övrigt. Vilket gjorde att jag fick gå upp på innermittfältet och han övertog min mittbacksplats. Där lirade jag ihop med Liam, en kille från Irland som är vår kapten och förmodligen vår bästa spelare. Där blev det ett par matcher men sen blev Danne skadad så då fick jag gå ner på mittbacksplatsen igen. Se när han kom tillbaka så gick han in på innermitten och jag avslutade säsongen som mittback.

I början tänkte jag att laget är inte höll särskilt hög klass, som jag skev ovan, men ju längre säsongen led, desto bättre blev vi. De som bara hade lirat och mött spelare från high school behövde lite tid att vänja sig vid det lite tuffare spelet och att möta större spelare...

Hej alla!

Då har det gått tre veckor sedan säsongen tog slut här borta på andra sidan sjön och jag har fått lite tid att smälta allt som har varit. Den pågick i knappt två och en halv månad och om jag har räknat rätt blev det tjugo matcher totalt med träningsmatcher och matcherna i vår conference.

Vi har blandat och gett ganska kraftigt under säsongen, mycket på grund av väldigt blandad kvalitet på spelarna och för att det tog rätt länge innan vi spelade ihop oss, tror vi var tio nya av tjugofem spelare totalt. Jag kom ihåg första veckan när jag kom och det var sjukt mycket nya intryck, du kände ingen, hade inte snackat engelska på länge, det var fantastiskt varmt och jag tyckte inte att laget var något vidare. Men många av grabbarna utvecklades och kom till sin rätt väldigt fort och även jag. Kanske bör ha det i åtanke att alla freshmen som alltså är förstaårselever är födda -91 eller kanske -90. De som var äldst var alltså födda -88 och -87 förutom mig då som är född -86 och fick agera lite farsa:).

Om jag börjar från början med försäsongen så varade den i 2 veckor, det var tre träningar om dagen de första tre dagarna men jag hade turen att glida in den fjärde dagen då vi bara hade två träningar per dag. De hade dessutom den varmaste veckan i augusti på flera år när jag kom, mycket lägligt. Det var dessutom en snubbe som fick åka till sjukan dagen innan jag kom på grund av uttorkning och sen var han borta i sex veckor för njurarna kollapsade eller vad sjukgymnasterna sa. Nu låter det kanske som vi befann oss i ett koncentrationsläger men han var helt enkelt inte noggrann med vattenintaget då det var sinnessjukt varmt och sen hade han väl några kilo för mycket att bära runt på.